I lördags döpte vi lilla lilltrollet. Vi förberedde oss på en livlig tillställning eftersom vi trodde att det var det M-L önskade. Men icke. Maj-Lis njör bara av uppmärksamheten och skrek endast pyttelite då prästen råkade komma av sig i en bön. Hon har blivit så lugn och harmonisk vår lilla dotter. 
 
Vi döpte henne i Johannes kyrka, en riktig pärla som känns otroligt mäktig, stor och cool. Den känns liksom osvensk. Som en kyrka som skulle kunna stå i Paris eller London utan att skämmas för sig.  
 

Gudmor Jessica (Klas syster) är operasångerska och sjöng vackert, Alex Schulman (gudfar och känd krönikör) läste en vacker text tillägnad Maj-Lis. Min syster Helena läste en bibeltext, förträffligt. Prästen var toppen, tårtan god, de allra närmaste var där och vi är mycket nöjda med allt. 
Den här veckan kan vi fokusera på att träna rygg och nacke, både jag och Maj-Lis. Jag får ju börja träna nu och har kört mina första trevande sit ups. Snart så, snart är jag kanske i form igen. Blir väl det lagom tills jag blir sugen på en liten tvåa...

Nu efter snart tolv veckor går det att läsa på kvällarna igen... om man smyger när man bläddrar. Jag har fullt upp med boken "Växa och upptäcka världen" om utvecklingssprång hos bebisar.  
Maj-Lis ska enligt boken vara intresserad av händer vilket stämmer. Hon stoppar gärna in båda i munnen samtidigt. Fötterna har hon dock inte koll på än (där släktas hon på sin far).
I kväll ska jag öppna första romanen på tre månader. Nöjer mig inte längre med skit så jag ska välja noga ur bokhyllan, då min tid är mycket dyrbar. 
 

 Det var en bra dag. Fick massor gjort.
Endel har undrat och jag har nu kollat in mitt ärr lite närmare. Blev själv  förvånad  över hur otroligt fint det läkt. Det syns faktisk knappt och det har bara gått 12 veckor på måndag. Ett väldigt ljust och tunt  rosa streck som sitter väldigt långt ner, finns ingen bikini i världen (inte ens i Rio) som kan hamna under strecket om man säger så.
Nu vet ni det, ni som undrat.
God natt. 

 Är det något jag brukar vara bra på så är det att formulera mig i tal. Men något skrämmande har inträffat, jag får inte längre ihop meningar. Känner att jag låter puckad och ofokuserad när jag pratar. Läskigt. Undrar om det är en sådanadära amningsgrej... annars ligger jag jävligt risigt till. Jag har dock inte testat att prata på en scen sedan jag blev mamma. Det kanske funkar fortfarande, men jag vet inte...
Skriva funkar fortfarande, tack och lov. Det är min räddning. 
 
Amning ja. Kylan gör att mjölkstockningen knackar på... fick en present från Boob. Amningströja med extra värme över tuttarna. Fleece på insida. Smart!

Kvinnan på bilden är inte hon som skrivit brevet.
 
 

 Nytt ord för mig: Måndagsmys.
Vi har måndagsmys i sängen. Maj-Lis ligger bredvid och sparkar som en galning och ger ifrån sig hisnande små ljud. Hela tiden ler hon. Båda har vi pyjamas, lugna och såsiga till sinnet och kanske förblir vi så hela dagen. 
Nu måste jag mysa lite till. Näsa mot näsa. 

 Avspark snart. Klas har bjudit hem några vänner för att kolla på fotbollen. De ska dricka cola och käka ostkrokar. En lugn lördagskväll alltså. Harmonisk och mysig. Men. Det finns ett stort MEN. Jag har stängt in mig i sovrummet och tänker passa på att jobba lite. Det är min tur. Faktiskt! Jag har inte fått någon egentid i veckan eftersom Klas har haft så övermäktigt mycket att göra på Aftonbladet. Så i kväll måste jag få tid för mig själv. Och det, mina vänner, betyder att M-L få vara med sin pappa i kväll. Rättvist. Vad killarna inte vet är att lilla fröken Maj-Lis har sovit som en Törnrosa hela eftermiddagen. Hon är utsövd och är nu som en tickande liten bomb. När som helst detonerar bomben och då jävlar är det ingen som kan stoppa henne. Inga Zlatan-mål i världen kan få Maj-Lis tyst när hon är på det humöret. 
Lycka till killar! 

 Nu är det fredagsmys, om det så är det sista jag gör. Dags för fredagsmys, hoppas inte föräldrarna stör.
Klas fixar överraskningsmiddag i köket. Vad kan det bli? Det skramlar och har sig. Jag och M-L väntar med spänning.

Han är fin han, vår Klabbis.

 En bra dag!
Jag räknar inte ner längre. I början satt jag och glodde på klockan för att jag saknade Klas. Nu bryr jag mig inte om tiden längre. Allt har faktiskt balanserats här hemma. Vi har koll på rutiner och det i kombination med att M-L kan ligga lite ensam i babysittern eller i babygymet gör att dagarna bara rusar iväg. Och. Det. Är. Faktiskt. Mysigt! Otroligt mysigt.
Och vilken härlig höst vi har haft. Solen har verkligen bjussat på mysiga promenader. Förra året hade jag redan packat undan mina solglasögon vi det här laget. 

Nu räknar jag i stället ner till nästa vecka, då Maj- Lis fyller 12v och jag får börja träna. Men jag fattar faktiskt inte riktigt hur det ska gå då det till och med känns lite lustigt i ärret (typ stumt) när jag endast  promenerar. Undrar vilken typ av pass jag ska börja med...
 
 
 
 

 
Åtta veckor på bilden - elva veckor på måndag!
Jag har drabbats av konstant oro. Osund oro. Lilla Maj-Lis är föremålet. INGET får hända lilla gosen. Inget ont får komma i närheten. Oron är inte riktigt befogad. Inte just nu. Maj-Lis har det bra hos oss, hon är frisk, bir överöst med kärlek och växer osv. Men jag oroar mig ändå. Fattar att detta tillhör moderskapet men jag måste skärpa mig så att detta inte tar över våra liv. 
Jag oroar mig till exempel för att åka bil. Tvekar inför att boka semesterresa för jag oroar mig inför flygresan. Jag är rädd för avgaser (bor nära landets smutsigaste gata Sveavägen som jag nu försöker undvika in i det allra sista). Svininfluensan, resistenta bakterier och andra hemska sjukdomar som jag inte ens orkar prata om. Och mobbare, jag fasar redan för skolåren med alla läskiga mobbare. Vidriga dagispeddon- jag vet man ska inte låtsas om den rädslan, men jag är livrädd för att det ska råka jobba ett dagispeddo just på Maj-Lis dagis. 
 
Som jag skrev tidigare; jag måste skärpa mig. Oron får ju inte begränsa våra liv. Kanske ska tvinga mig at boka in den där semesterresan i eftermiddag... kanske ett familjehotell på en kanarieö... kanske redan i november...
Under tiden jag författat detta inlägg har TV4 stått på i bakgrunden. Malou von Sivers har en temavecka om sorg. Suck. Just nu är det den mest sorgliga berättelsen om en kille som förlorade sin fru och nyfödda dotter i en bilolycka. Jag saknar ord...
 
 
 
 

 Heja Helena Trus!
Vilken härlig krönika av en härlig tjej.
www.alltomstockholm.se/start/article207404.aos
Klart att man som mamma ska kunna gå på restaurang. Men man behöver kanske inte ge sig ut just då babyn har sin värsta kolik, men annars ska väl barn såväl som andra människor vara välkomna. (hur ofta drabbas man inte av skräniga vuxna människor?)