Får man ha lite ångest inför det som komma skall? Får man känna sig osäker och rädd? Jag pratar inte alls om förlossningen utan jag pratar om föräldraskapet.
 
Det känns som att jag sörjer lite. Jag sörjer min frihet. Och jag sörjer Klas och mitt härliga liv med resor, fester, spontana utflykter och sovmorgnar i sängen. Är det över nu?
Jag sörjer att kunna traska ner på stan med datorn under armen och kunna sätta mig på ett café och skriva.
Jag sörjer att kunna kasta in golfbagen i bilden och dra iväg och slå lite bollar.
Jag sörjer min kropp. Den kropp som jag ägnat så mycket tid att irritera mig på. Den kropp som jag bannat för att den var ful. Nu saknar jag den. Min platta mage, mina små snygga bröst! Tänk om de aldrig kommer tillbaka.
Jag skäms över detta och fattar om folk tycker att jag är en idiot nu... jag fattar verkligen det. Självklart är jag samtidigt glad åt bebisen. Självklart! 

Talade som hastigast med min man Klas i telefonen. Han var på språng och passade på att göra flera saker samtidigt som han kollade läget med mig.
Klas: Älskling, jag är i kiosken... bra att du mår... att du och magen mår... öh... bra... vänta lite bara... Hej, jag skulle vilja ha en stock snus. General portion tack!
Jag: Hallå? Jag vill ju också ha stock!

Snygg-gynekologen på Danderyd gör mig skräckslagen. Han är beryktad och omsusad. Nästan som Fantomen på Operan. Få har sett honom men han finns, lägg det på minnet, this guy is for real!
 
Då och då dyker han upp mellan någons ben... ofta kommer han oannonserad... (ja ni fattar vad jag menar)
 
Jag har inte själv träffat honom. Men har nu hört talas om honom flera gånger av tre tjejer som sett honom. De låg och födde barn med hela härligheten blottad och så vips dyker han upp - snygg-gynnen.
 
Han jobbar alltså som doktor på BB på Danderyd och sägs vara sjukt snygg. 30 år typ. Och OBESKRIVLIGT snygg.
Nu undrar jag:
Vem är denne kille?
Var kommer han från?
Vilka tider jobbar han?
Varför blev han just gyn-doktor?
Och på vilket sätt är han snygg?
Pepsodent-snygg? Ful-snygg? Eller helt vanligt Brad Pitt-snygg?
 
Hur som helst är jag nu besatt av denne snyggläkare som jag aldrig sett. Jag är besatt av att jag INTE vill råka ut för honom när jag ska föda barn.
 
Kan ingen erbjuda honom ett flerårigt modellkontrakt i Milano? Så att han snarast lämnar landet tills han rynkat ner sig.
 

Det finns dom som tänder på gravida, jag syftar nu inte till blivande pappor. Det är ju självklart. Utan jag menar personer som verkligen blir kåta så fort de ser en badbollsmage. De ser alltså en vankande kvinna med foglossning, ömma tuttar och frekventa kräkningar och det börjar genast rycka i brallan. Ha ha ha. Det är lite lusigt tycker jag. Fick höra att det till och med finns porrfilmer med gravida skådisar. PORRFILMER! Tänk så sjukt.  - Mamma vad jobbade du med innan jag föddes?

Kursen med Louise Hallin på Dandestyds sjukhus var toppen. Louise (som ju syns som familje-expert i nyhetsmorgon TV4) förespråkar stående förlossningar. Man kan säga att Louise Hallin brinner fr stående förlossningar. Helt logiskt- känns det som när man lyssnar till hennes föreläsning. Men man kan ju inte låta bli att undra hur det nu kommer sig att de flesta ändå föder på rygg, om det nu är så bra med att föda stående.
Klas och jag gick kursen samtidigt som våra vänner Alex Schulman (ni vet Författaren) och Amanda Widell som ligger en månad före oss i sin graviditet. Känns roligt att få barn samtidigt som sina vänner. Så roligt att det nästan är som om det var planerat under en parmiddag. Men så var det ju inte. 

Min första tid som gravid.

Jag kan inte annat säga än att det kom som en liten chock när jag fick mitt positiva gravtest. Jag trodde verkligen att det skulle ta lite längre tid att bli med barn än det gjorde. För Klas och mig gick det väldigt fort. Ibland undrar jag nästan om jag är släkt med självaste jungfru Maria...

Höll på med ”Stjärnor på is” i TV4 när jag blev med barn. Det var brinnande krig, mot kroppen och psyket- en jävla stress helt enkelt. Och mot slutet av programserien , ironiskt nog när jag vågade göra sjuka saker där på isen (typ lät min partner Johan Lundquist snurra runt mig i luften i bara en skridsko), hade jag just blivit gravid. Men jag visste inget. Anade noll. Som tur var.

Efter att ha åkt ut från programmet bara någon vecka innan finalen blev jag väldigt trött. Jag menar riktigt skittrött! Jag sov och sov och orkade nästan ingenting. Hade tänkt springa på gymmet för att hålla igång min då vältränade kropp. Men jag stannade i sängen i stället. Det var nästan som om jag hade feber.

Jag trodde själv att jag led av vitaminbrist. Och hypokondriker som jag är googlade jag till och med på leukemi.

Klas, min man, trodde att jag blivit deppad för att jag blivit utröstad från Stjärnor på is. Men jag kände mig inte deppad och tyckte det var en konstig analys av Klas eftersom jag ju var sjukt nöjd med min insats.

Min kompis Sheila som har en liten ettårig son tyckte att jag skulle göra ett gravtest.

Så jag köpte mig ett. Bakis som jag var (hade ju varit ute på krogen med Malin Ewerlöf Krepp kvällen innan) drog jag till Nacka och köpte testet. Apoteket var tomt, det var viktigt för att jag skulle våga köpa testet. Var nämligenlivrädd för att stöta ihop med någon bekant... Som om jag vore värsta pubben, typ femton år, tyckte jag det var lite pinsamt att köpa stickan... konstigt så här i efterhand när jag tänker efter...

Väl hemma gjorde ingen stor grej av det hela, jag var ju så säker på att jag INTE var gravid. Men BANG! Testet visade: gravid var jag.

Och sen var det bara att bocka av symtomen. Ett efter ett. Tröttheten kom först. Sen lite större bröst. Sen ett övernaturligt luktsinne. (hade nog kunnat bli knarkhund). Sen illamåendet. Jag fick stå ut i hela 15 veckor med mitt illamående. Vi snackar en värre variant av sjösjuka. Hela dagarna, dygnet runt! I 15 veckor!

Det var svårt att glädja sig då. Riktigt svårt faktiskt. Jag hade ingen aptit och nästan ingen livslust i kroppen. Överallt sa man att det skulle gå över i vecka 12. Så när det inte gjorde det utan bara blev värre höll jag på att bli galen.

Illamåendet smög bort, bit för bit. Jag märkte att den var helt borta när jag fick tillbaka aptiten. Under helvetesperioden (jag kallar den så) ville jag typ bara äta kiwi. Ingen parfym fick användas hemma. Ingen lukttvål heller. Klas tvingades byta snussort då jag höll på att spy var gång han öppnade sin dosa. Och han tvingades tvätta fötterna när han kom hem på kvällen... stackarn. Diskmaskinen och soporna kunde jag inte röra (har fortfarande svårt för dem). Så vem sa något om lite morning sickness?? Vem?

Nåväl, ungefär i vecka 18 mådde jag bra igen. Och först då blev det lite kul också.

Nu tycker jag att det är fantastiskt att vara gravid. Framförallt är det ju ett litet mirakel. Så naturligt ju. Men ändå riktigt konstigt.

Det häftigaste är ju att känna sparkar och göra ultraljud. Då är det svårt att inte beröras. Och längta efter det lilla livet där inne.

Nu är jag i vecka 25 och mår fint. Eller ja, jag har järnbrist och svårt att sova. Och svårt att andas. Och lite andnöd. Och har lätt att gråta. Och tycker att jag är lite för klumpig. Men i det stora hela mår jag fint. Men det är verkligen inte alltid bara rosa att vara gravid.

Det känns skitkul att börja blogga här på Gravidlooken.

Hej, Välkomna till mig blogg här på Gravidlooken.