Jag har en lada. Den ladan har en skorsten. Varje dag klockan 13.00 kommer jag att elda i kaminen. Om ni ser vit rök stiga upp mot skyn så betyder det: barnet har ännu inte kommit. Stiger det däremot upp gul rök betyder det: barnet är här! Prisa Gud, hon har kommit nu.
Middag med svärfar Bengan. Jag får veta att han också arbetar som filmfotograf. Han berättar om en reklamfilm för hundmat han spelade in härförleden. För att det verkligen ska se ut som att hundarna NJUTER av maten svälter man dem i ett dygn innan man spelar in. För att de ska sätta i sig maten i ett huj. Dessutom, och det tyckte jag var intressant: De penslar sirap i mungiporna på hundarna och så filmar de när de försöker få bort sirapen med tungan. Det ser då ut som att de slickar sig glupskt om munnen. Men det gör de inte. De försöker få bort sirapen som någon producent kletat på dem. Bengan berättar detta roat.
Men så berättar Bengan att hundarna i regel var så hungriga att maten blev en chock för deras system. De kräktes vilt efteråt. De åt för mycket, helt enkelt. Bengan tystnar och stirrar i fjärran. Han tänker på hundarna. Hur de kräktes där. Stämningen blir sorgsen. Bengan vill inte berätta mer nu, säger han.
Så börjar han gråta. Han tänker på hundarna, hur de kräktes och så hulkar han så att det hörs över Gotlandsslätten. “Deras magar... De klarade inte av det”, säger Bengan och faller åter i gråt. Jag lägger en hand på hans axel, men jag vet inte hur jag ska trösta honom. Vi bryter upp tidigt.
Jag beställde en vask från Smeg. Har ni hört talas om Smeg förut? Det hade inte jag heller. Smeg är något exklusivt märke som gör ungefär samma vaskar som alla, fast de tar 50% mer i betalt för dem. Bara för att de heter Smeg. Typiskt företag som ryker så här i kristider, inte sant. Det var inte mitt beslut att beställa från Smeg, diskbänken här i ladan hade ett hål som bara passade för Smeg. Så jag var tvungen. Så jag beställde. När vasken kom hit passade den inte på någon centimeter. Vi var tvungen att byta ut den. Då meddelar Smeg att eftersom förpackningen är bruten måste jag betala 30% av vaskens värde. Jag uppfattar det som ett skämt. Jag har öppnat kartongen, ALLTSÅ BRUTIT EN TEJPBIT, tagit ut vasken i 15 sekunder och sedan lagt tillbaka den. Jag erbjuder mig att betala frakten. Och värdet av kartongpappret som jag haft sönder. Smeg vägrar. De ska ha 30%, det vill säga 1000 kronor, bara för att jag har öppnat kartongen.
Jag har ingen lust att lägga 1000 kronor på det här. Framför allt – jag hatar känslan av att bli lurad. Att bli orättvist behandlad. Jag ringer upp Smegs VD, en grötig skåning som säger att han “förstår läget”, men ändå insisterar på att han måste ha pengarna. Han säger: Om du handlar en tröja på H&M och så har du den på dig i några dagar, då kan du ju inte lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka. Jag tänker: är han dum i huvudet? Jag säger: Din jämförelse haltar. Jag har inte ANVÄNT vasken. Jag har LYFT DEN UR SIN KARTONG I 10 SEKUNDER. Om jag köper en tröja på H&M och sedan inser att den inte passar så får jag byta den. Han säger: Det här är våra regler och de måste vi följa.
Jag säger: vi kommer nog inte längre här. Vi lägge på. Och så tar jag två beslut:
1. Jag beställer ingen ny vask från Smeg. Jag låter någon lokal kille här på Gotland göra jobbet för en tiondel av priset.
2. Jag ger mig inte förrän jag gjort vad jag kan för att upplysa människor om att Smeg är ett lurendrejeri-företag. Jag kommer att använda alla mina tillgängliga kanaler till att göra detta. Jag ska berätta om Smeg i den här bloggen, på Sveriges största Twitter @alexschulman, i Sveriges största tidning Aftonbladet och i radio. Varje onsdag är jag med i Mix Megapol. Jag ska VARJE VECKA berätta om Smeg för en halv miljon lyssnare. Berätta för alla hur de behandlar sina kunder. Varje vecka. Året ut.
Meddelande till Smeg. Vi ses i spalterna, era jävla idioter.
Vem är den här dåren? Hon står som ett spöke och sjunger i min teve så fort det blir reklam i TV4. Hon skrämmer skiten ur mig, hon. Vad vill hon? Varför ser hon död ut? Var det jag som dödade henne? Kommer hon för att straffa mig nu? Vad är tanken med den här reklamfilmen? Den kan ligga och påverka mig i timmar. Sluta nu! JAG VILL ALDRIG MER SE DIG, HöR DU DET KVINNA!
Det var en allsångskväll där alla såg yngre ut än någonsin, inte sant.
Lisa Ekdahl tittade under lugg och läspade som hon aldrig gjort förr, hon tog sin grej till helt nya nivåer och regredierade till en 12-åring på scen. Johan Palm, som väl är just 12 år fyllda, såg inte ut att vara en dag över 10. Tanten i publiken som fyllde 100 år såg ut som, ja, hon såg väl i alla fall ut som 90. Ann-Louise Hanson, som väl är just 90, såg ut som tio år kvar till pension. Inte en rynka i ansiktet, men inte heller sådär saboterad av botox i pannan som man kan vara om man heter Britt Ekland. Starkt jobbat med det, Ann-Louise, och starkt jobbat överlag på scenen! Så härlig hon är ändå, så omfamnande och inkluderande på scen. Man vill att hon kommer över sen och avslutar flaskan som vi öppnat här.
Men så kom Malena Ernman och jag fann henne vara Ann-Louise Hansons raka antites. Under hela våren har hon ansträngt sig oerhört för att bli en del av svenska folket.
Men allt går fel. Hon ställer sig och försöker utbilda publiken i operasång. Hon sjunger något avancerat och ser belåtet hur publiken misslyckas med att sjunga efter.
Det är så exkluderande och distanserande att jag blir alldeles dyster. Ville hon visa att hon kan sjunga bättre än alla andra? När hon med överlägsen blick avfärdar publikens ansträngningar genom att säga ”det lät för jävligt” så vill jag stänga av teve-apparaten.
Så får hon leda en allsång och då har hon plötsligt chans att revanschera sig, att bli en omfamnande del av den allsång hon medverkar i, men då väljer hon att framföra allsången med operaröst.
Hela Skansen sitter tyst och vågar inte sjunga med. Och Malena går ut i publiken med sitt leende som är så stelt att man ser blodådrorna pumpa intensivt där i pannan och ögonen rullar och hon ler ännu bredare, man tänker på en psykopat, en massmördare med kniven i hand. Hon sjunger konstigt och gällt och 10 000 svenskar tittar ner i marken och plötsligt gör hon en rad utfall mot de stackars gäster som kommer i hennes väg. Det blir tumult – HERREGUD – är det en mick eller en kniv hon har i handen?
Hon lämnar scenen i triumf. Hon har inte förstått någonting. Att vara med i Allsången är inte att stila stelt. Det är att ta av sig sin kavaj, sparka av sig båda skorna, spotta ut snuset och säga: ”Min sköna, får jag lov?”
Titta vad jag har i min lada - en svävande teve. Det var lite knäckande, va? Lite, lite knäckande var det allt. En teve som flyger, mitt framför sängen. Vad sa ni då? Va? Då blev ni lite snopna.
Magnus Hedman är misstänkt för dopning. Jag måste säga att jag inte tycker att det är så allvarligt. Det bor en hyperliberal gubbe inne i mig som ibland gastar om att folk får göra vad de vill med sina kroppar. Men jag har nu sett Hedman tackla den här saken i medierna och det gör mig alldeles dyster.
Han nekar. De gör alltid det, doparna. Nekar mot allt bättre vetande.
Polisen har alltså dels hittat dopningspreparat i ett par byxor som låg i hans bil. Han säger att bysserna inte är hans. De tog prover på honom och hittade spår av samma preparat i hans blod. Här är det väl ändå läge att vika in hovarna och erkänna. Hedman vägrar. Han börjar babbla om att det måste varit något kosttillskott som han ätit. Lögn-lögn-lögn. Av 100 personer som blir tagna för dopning så säger 98 av dem att de är offer, att det inte var medvetet. Det är det dystraste av allt, att se dem sitta och förklara sig. De gör ju bort sig. Det är generande, det gör ont i mitt hjärta att se på det.
Magnus Hedman agerar med pondus. Han använder stora ord. Han säger att den enkla vägen för honom vore att erkänna, men det KAN HAN INTE, för han vägrar gå med på att erkänna något han inte gjort. Och han ser bister och stolt ut, och jag finner det så otroligt svårt att titta på honom när han ljuger på det där sättet.
