Var på ultraljud i förra veckan och vad jag kommer ihåg sen sist så var det bland det mysigaste jag gjort.
Jag fick ju se min baby!
Fick bilder efteråt där jag lätt kunde se hur söt han (nu var det en han) var och vems näsa han hade (min sambos). Jag grät och betedde mig och tyckte det var helt magiskt. Nu kändes det inte alls likadant.
Barnmorskan som skulle utföra detta ultraljud kändes väldigt stressad och allt skedde väldigt snabbt, inget kallsnack här inte. Upp på britsen, upp med tröjan, på med kletet o sen klämma o böka - inte alls bekvämt och det var precis som att jag kom o störde i hennes viktiga tids schema, nu var det nog inte alls så men det var så jag upplevde det. Känslig som jag är.
De fem bilderna som vi fick efteråt var suddiga och inte alls lika skarpa o fina som de jag fick av Neo. När vi efteråt gick ut därifrån lika hastigt o lustigt som vi kom in så kom Johan på att vi glömt att få reda på vilket kön det var, vilket vi den här gången bara för skojs skull vill ta reda på. 
Så jag knackade på och öppnade dörren lite snabbt varpå barnmorskan som redan hade hunnit ringa ett samtal högt och ljudligt suckar över att det hade hon glömt bort och jag piper att "men det sa vi från början och vi glömde också förlåt förlåt går det bra ändå?" Hon rusar upp och kommenderar mig upp på britsen igen, på med gelén och rör runt på magen och säger lite i förbifarten att det ser ut som en tjej.
Vi går ut därifrån, igen. Går tysta ut på gatan och sen tittar vi på varandra: EN TJEJ! Tjoohoo!!!
Jag tyckte väl att det kändes lite annorlunda denna gång. Lite mer illamående o jag är inte alls sådär preggy skön o harmonisk som sist. Alltså nu är det så här att jag BLIR lika lycklig för en kille och det är 100 % sant och jag struntar i vad alla tror men såklart det skulle va kul med en liten tjej. Så är det. En liten lilla syster till Neo. Magen kallas för kompis och han vill gärna att jag ska öppna den redan men säger sen förståndigt att "hompis hover" (kompis sover). Å ja det gör en ju. Rätt mycket i alla fall..